Att skaffa hund av så stor och i viss mån så krävande ras fodrar ett noggrant övervägande.

Grand Danois är inte någon komplicerad ras, men man bör tänka sig för mer än en gång innan man köper en. Valpen blir stor och kräver utrymme och en fast, stark hand som vuxen. Fostran skall börja tidigt för att hunden som vuxen skall fungera bra. Alltför ofta kommer valpköparen åter när framförallt hanvalpen blivit 10-12 månader, för att man inte klarar av sin hund längre. Olater hos en dvärghund kan man hantera, men en stor Grand Danois som tillåts hoppa kan välta både folk och föremål. Eller en tuggande uttråkad Grand Danois som kan göra stora hål i både väggar och inredning.

Vad bör man tänka på innan man skaffar en GD? Kan jag erbjuda en miljö som för att valpen utvecklas optimalt. Finns det någon hemma om dagarna så att valpen får den täta människokontakt som den kräver, med bestämda mattider och täta rastningar. Att lämna en valp eller unghund ensam hela dagar inbjuder till problem med förstörda möbler och söndergnagd inredning (den kan hinna med en hel del under en dag). Dessutom är det mer än snudd på djurplågeri att lämna den ensam så länge. Däremot skall ju valpen lära sig vara ensam kortare stunder utan att ställa till oväsen. Många uppfödare har dåliga erfarenheter av ungdomar som just flyttat ihop och vill skaffa sig sin drömhund, alltför lätt flyttar man isär igen och då skall hunden oftast omplaceras.

En så stor hund fodrar också en någorlunda stabil ekonomi, eftersom den ju drar en betydligt högre matkostnad än en liten hund, och ett besök på djursjukhus kan också dra stora kostnader.

Man bör även vara noga med utfodringen. En GD ska inte växa för fort!
Inga tillskott till fodret skall ges! Strunta i alla välmenande råd om extra vitaminer och kalk!

En nyfödd Grand Danois väger 600-700 gram och vid ett års ålder väger en hane ungefär 70 kilo. Alltså en explosion i tillväxt och då förstår man lätt att första året är en känslig period. På grund av den snabba tillväxten är det mycket viktigt att valpen får tillräcklig vila och sömn, rätt utfodring och lagom motion.
Många undrar hur mycket en så stor hund äter, man får räkna med att en vuxen hane äter ungefär 2,5 -3 liter torrfoder (torrmängd) om dagen fördelat på två - tre mål, en tik något mindre, en växande unghund något mera. kostnaden beror på vilket foder man köper. De flesta uppfödare rekommenderar att man serverar torrfoder väl uppblött.

GD är också kända för att vara "matvägrare" och det stämmer till viss del, många är kinkiga med maten och upptäcker snabbt hur trevligt det är att bli handmatade - då blir man ju OMPYSSLAD! Det är svårt att ge råd hur man ska göra med matvägrare men man kan ge lite matrester med det uppblötta torrfodret, eller om man t ex steker kött så kan man vispa ur stekpannan med vatten och hälla över hundmaten, man kan också ge lite fil el. flytande margarin i maten, ett annat tips är att servera hundarna sin mat samtidigt som familjen själva äter - "hela flocken" äter samtidigt….

Den fråga man får oftast som GD-ägare är alltid: -De där blir väl bara 5-6 år, va´ ? Det är inte riktigt sant, det finns åtskilliga GD som blivit både 11 och 12 år gamla, och veteraner finns representerade på de flesta utställningarna. Men om man väger 7 -8 hg som nyfödd och ett, två år senare väger 75-85 kg. så tar kroppen stryk, det frestar på att bära på 80 kg i flera år , både hjärta, lungor och leder blir slitna. En GD som fått växa i lugn takt, fått lagom med motion och ej behövt släpa på extra kilon i form av övervikt ska normalt sett kunna bli nio, tio år.

Stora hundar och de med djup bröstkorg, tex grand danois, kan drabbas av magomvridning.

Mycket snabbt förlopp
Hela utvecklingen fram till omvridningen kan gå fort. På några timmar kan hunden dö om man nonchalerar eller inte förstår vad som händer. Det är bråttom att komma till veterinär!

*En hund som drabbats av magomvridning är orolig och försöker kräkas men får endast upp skummigt slem.

*Buken ökar i omfång och blir ofta tydligt utspänd.

*Andningsproblem uppstår så småningom och hunden vill ogärna ligga ner.

Om du misstänker magomvridning:

*Inspektera hunden noga

*Om hunden har symptomen som nämns ovan, sök veterinär snarast! AKUT!!!

Förklaring: Vid magomvridning fylls magsäcken med gas och magen vrider sig runt sin egen axel. Övre och nedre magmunnen snörs av så att gas inte kan passera ut. I magsäcken sker en gasutveckling och den blir allt större. Hunden försöker kräkas men inget kommer upp. Genom att magsäcken trycks mot diafragman får hunden svårt att andas. Bakre delen av bröstkorgen och främre delen av buken spänns ut. Om man knackar på buken låter det som om du trummar på en trumma.

Livsfarlig diagnos: Tillståndet är livshotande! En hund som drabbas av magomvridning måste snabbt komma under veterinär behandling

Behandlingen går ut på att tömma magsäcken på gas och få ut matrester. Detta gör veterinären genom att föra ner en grov slang i magsäcken och släppa ut gasen. Sedan hävärterar veterinärer ut maten. Därefter får hunden dropp och svältes i flera dagar.

Komplicerad operation: Detta låter lätt, men är mycket jobbigt för alla inblandade parter, inte minst för hunden. Att drabbas av magomvridning är mycket påfrestande för hundens hjärta, cirkulation, magsäck med mera.

Om en hund som fått magomvridning inte opereras kommer den med stor sannolikhet att få magomvridning igen. Efter en vilotid opereras hunden och magsäcken sys fast vid bukväggen, men veterinären kan välja att operera hunden direkt i samband med själva magomvridningen. I och med denna operation så brukar hunden aldrig mera få magomvridning!

 

Man vet inte exakt varför hunden får magomvridning, men följande faktorer inverkar:

*Stor hundras

*Djup bröstkorg

*Ätit eller druckit några timmar före

*Ofta motion efter utfodring (jag rekommenderar att ALDRIG motionera din hund 1,5 timme före eller efter maten).

*Hundar som bara äter en gång per dag, stora portioner

Hundens sjukdomar fick under senare delen av förra århundradet en ökad uppmärksamhet. Tidigare när jakt- och brukshundar dominerade var det vanligare att se till bruksvärdet, och utslagning var vanligare än behandlig av svåra fall. I takt med medicinens och kirurgins utveckling har försäkringsverksamheten nog bidragit till en förändrad syn på sjukdomskomplexen. Tidigt talade man om "rundsmörjning" av patienter. Det innebar att de vanligast förekommande symtomen, som dessutom förekom samtidigt, rörde ögon, öron och analsäckar. Vid noggrann genomgång av patienterna kunde man inte undgå att notera att svullna halsmandlar ofta kunde konstateras hos de här fallen.

Jag har svårt att förstå varför ingen annan då insåg den centrala roll, som giftkomplexet i tonsillerna spelar för hälsan. När jag började skriva om mina erfarenheter möttes jag av ett ramaskri från etablissemanget. En artikel om kronisk tonsillit, som jag 1981 smög in i Hundsport blev nedgjord, och den aktuelle redaktören hotades med avsked. Reaktionen var ofattbar. Det kan vara svårt att tro, att så många sjukdomar har en så enkel bakgrund. För den enskilde djurägaren gäller det stora kostnader och mycken oro. Utslaget på hela hundklientelets veterinärkostnader rör det sig om 30-50 %. Det gäller de stora operativa ingrepp, som så småningom måste göras till följd av tonsilliten. Det gäller också de medicinska symtombehandlingarna, som ökar ju fler sofistikerade preparat, som läkemedelsindustrin står till tjänst med. I dag får vi dessutom räkna med att ett flertal bakterier är resistenta mot antibiotika. Lokalbehandlingar är egentligen bara rätt medan grundsjukdomen bekämpas. Men hur skall en veterinär utan stor egen erfarenhet ställa sig, när vi har så mycket tvärsäkert tyckande. Vi har nu så stort material opererade fall och sådana, som enbart behandlats medicinskt, att veterinärförbundet borde reagera och försöka utvärdera olika behandlingsresultat.
När jag skrev om tonsillsjukdomarna i Avance 1993 hade jag ca 7 000 tonsillektomier bakom mig och mycket har jag hunnit med sedan dess. Jag har alltså en omfattande kunskap kring vad jag här ska belysa, och mina teorier måste också anses väl underbyggda. Om man inte idiotförklarar alla djurägare med champions och dubbelchampions, som tror på operation, så är det ofattbart, att jag fått göra så många.
Sjukdomsbilden är oerhört varierande, eftersom den kroniska infektionen i mandlarna kan uppehållas av i stort sett alla sjukdomsalstrande bakterier. Och organet sitter på alla typer av hundar med ärftlig, stor eller liten motståndskraft. Det finns tydlig genetisk bindning. Jag anser att mycket talar för att immunsystemets tillstånd är viktigt. Olika miljöer, konditionsläge och näringstillförsel är faktorer i sammanhanget. En del veterinärer är övertygade om, att kemiska tillsatser till torrfoder kan vara orsak till kronisk tonsillit genom giftverkan på immunsystemet.
Första tecknen man ser vid befarad kronisk tonsillit är olika slemhinnereaktioner. Vi ser rinnande ögon, röda tandhalsar, tandsten, förhuds-slidkatarr, öronklåda, eksemtendens och analklåda på grund av en tarmkatarr.

Analsäckarnas utförsgångar ligger vid ändtarmens mynning. Vid patientens försök att lindra irritationen, som tarmkatarren ger runt analöppningen slickar eller hasar han på baken och gångarna svullnar ihop. Säckarna blir så småningom sprängfyllda, och bakterier kan vandra in eller tillföras vid spolning. Även om det bildats fistlar brukar besvären försvinna efter en tonsillektomi, och man slipper en lokaloperation.
Reumatiska skador med mycket tidigt ont i lederna, "växtvärk", "ledgångsreumatism" som i folktraditionen kopplas med "hjärtfel", ser man ofta. En del raser som t.ex. tax får ryggbesvär.

Den kroniska bakterieförekomsten i tonsillerna är i regel, enligt min åsikt en följd av oklok avel, felaktig mat och miljögifter. "Snälla bakterier" är nödvändiga för den symbios, som vi bröt, när överkulturen ändrade vårt samband med naturen. Hunden äter gärna avföring och når då, i bästa fall, en bakteriologisk jämvikt. Jämför nu med de ytterligheter vi upplever med giftbakgrund, t ex dioxiner i havsvattnet, som förorsakade fiskdöd, och notera övergödningen i naturen med onormalt stor förekomst av blåalger, så kan man försöka förstå sammanhangen.
Resultatet av den allmänna "blodförgiftning" som bakterierna i mandlarna åstadkommer, blir en hämning och skada på alla körtlar i kroppen. Magsaftskörtlar, hypofys, sköldkörtlar, bukspottkörteln, njurar, binjurar, lever, könskörtlar, hela uppsättningen påverkas. Bildas det inte tillräckligt med saltsyra, för att ta ett exempel, behandlas bland annat inte proteinerna i magsäcken, och i tarmen med syrefattig miljö ökar tydligen den anaeroba förbränningen med ännu större giftalstring som följd.

Jag har på 599 fall i följd med kronisk tonsillit, vilka jag opererade, undersökt ett antal faktorer i urinen. I serien visar det sig att mängder av skadade njurceller förekommer. Hämmade eller skadade celler i den arbetande njurbarken fungerar inte och kan inte koncentrera urinen. Viktiga ämnen som protein läcker ut, när bakteriegifterna, endotoxinerna, tillräckligt länge och intensivt förorsakat skada. Denna sjukdom har ofta dokumenterats i den vetenskapliga litteraturen.

Urinens surhetsgrad visade i mer än 30 % en stegring från normala 6 till 7-9 och vassa saltkristaller fälls då ut och ger ibland impuls till att tömma blåsan genom sin mekaniska påverkan. Även bestående skada i blåsans slemhinna kan påvisas. Det kan med skäl förmodas, att saltkristallerna kan bakas samman till grus och stenar och ge det ganska vanligt förekommande stoppet i urinflödet genom penis.( Observera, att detta även och i kanske ännu högre grad gäller katt, som jag också ofta opererar)
Fertiliteten sjunker, vilket tyder på att ovarier och testiklar även skadas. Vid förlossning har vi tydligen låg koncentration av hormonet oxytocin, som ger sammandragning av livmoderns muskler. Utdrivningen blir dålig och kejsarsnitt måste ofta göras. Om äggstockarna eller testiklarna påverkats befruktas ibland endast ett ägg, och får tiken bara en valp måste det i regel göras kejsarsnitt. Här är det självklart tycker jag, att både dålig fertilitet och brist på utdrivningshormon orsakas av bakteriegift från tonsillerna. Jag tror inte på teorin, att ett ensamt foster ger dålig stimulans till ökning av utdrivningshormon.

Hos hane är det prostata, som skadas. Jag har funnit en onormalt stor förekomst av prostatainflammationer i mitt material, och här kan man också misstänka en bakterietransport från halsmandlarna via blodkärlen. En onormalt frekvent rubbning i sköldkörtlarnas hormonbalans har jag konstaterat genom blodprov.

Det är inte ovanligt att valpar föds med missbildningar, som är svåra att förklara. Eftersom vi ser så många förändringar och skador vid tonsilliter, är det inte osannolikt att även den genetiska koden kan påverkas. Jämför här de missbildningar, som läkemedlet neurosedyn orsakade hos människa. Läkemedlen är ju ett slags riktade gifter. Allt ifrån missbildning till eksem kan få en förklaring som följd av tonsillinflammation. Vårt bekymmer är, som jag nämnde i början av artikeln, att sjukdomen ger en mycket oklar symtombild hos individen. Jag har inte alls talat om tonsillerna själva. Enligt min erfarenhet är det svårt att ställa diagnos på kronisk tonsillit utan att ta hänsyn till hela symtombilden. Ligger hela tonsillen ute ur sin ficka är det lätt, men så är inte ofta fallet. Cellernas livstid är kort. Nya celler måste till och fungerar inte, för att ta ett exempel, matsmältningen finns det inte några reservdelar. Tänk på det gamla påståendet att "eksem kommer från magen". Hela individens alla processer drivs med hormoner i stort sett, och då är det ju inte så underligt, att ett "Tevellkomplex" kan se ut hur som helst.

Operationen verkar vara mycket enkel, men rymmer många fallgropar. Det, som väl mest gjort djurägarna misstänksamma mot resultaten, är dåligt utförd kirurgi. Operationen är svår och det är lätt att rester av tonsillerna blir kvar, och då förbättras inte tillståndet för hunden nämnvärt.
Att mandlarna är livsviktiga är sannolikt fel. De var kanske bra att ha på grottstadiet, före miljöförsämringen, och när risken för smittor var minimal. En undersökning ganska nyligen har visat vad som sker vid ofta upprepade infektioner. Resultaten där är liksom skräddarsydda för kroniskt förekommande bakterier i tonsillerna. Patienten klonar enorma mängder med antikroppar vid en akutisering, och sker detta ofta uppkommer en överkänslighet mot egna antikroppar, en autoimmun reaktion. En allvarlig följd är ledskador, vilket förklarar varför ett tidigt symtom är ömma leder och oftast boghälta.

Det är trots allt självklart, att det inte är en idealisk åtgärd, att ta bort ett organ. Jämför vi med ett ingrepp som kastration hos häst och hund, är det däremot ett dåligt argument att säga, att man inte ska ta bort ett fungerande organ. Halsoperationerna är också praktiska åtgärder, och vi har inte hittills sett en undersökning, som påvisat några bestående skador vid rätt utförd kirurgi. Hundens korta livstid gör, att vi inte kan göra en jämförelse helt ut med människans tonsilliter. Man får välja mellan ofta utsiktslös medicinsk behandling och ett resolut avlägsnande av ett organ. Efter en operation ses ofta en mirakulös förbättring, som kan bero på, att själva ingreppet ger en positiv effekt, och vi får ibland nöja oss med, att inte hunden nu ständigt försämras. Infektionskällan är ju borta. Skadornas omfattning beror dels på bakterietyp och dels på hur länge sjukdomen fått grassera. Det vi kanske inte tänker på är, att det inte är alla, som får kronisk tonsillit. Infektionerna skall normalt klaras av. De patienter, som måste opereras, blir naturligtvis även i fortsättningen sjuka, men då hjälper medicinsk behandling bättre. Jag har med mycket gott resultat tonsillektomerat 4-månaders valpar, men även 5-10-åriga hundar har svarat bra. Sena tonsillektomier har jag oftast hos bra jakt- eller brukshundar. Det torde vara deras höga kondition, som hållit symtomen borta, tills åldrandet sätter in. Jag vill särskilt framhålla, att det är på dessa åldrande hundar i sina bästa år, som jag får de bästa resultaten. Spårsinnet, skallet och rörelserna förbättras påtagligt. Inte minst har fertiliteten påverkats.

Jag har många fall, där tikarna nu först efter en tonsillektomi fått kull.
När det gäller själva operationen är den rätt utförd mycket odramatisk. Det blir inga eller obetydliga blödningar och jag själv har inte haft ett enda dödsfall, sedan en norsk patient för femton år sedan trots strängt förbud direkt efter operationen gav sig iväg på den långa resan hem. Trots min höga ålder opererar jag fortfarande i Stockholm och på olika håll i landet, så mina unga kolleger borde alla kunna lära sig tekniken.

Mitt slutliga råd är, att ni själva skall lära er symtombilden och inte tveka att konsultera specialister på området eller begära remiss. Operation av halsmandlarna har för den upplyste hundägaren blivit "ett måste", när andra behandlingar är resultatlösa, men den bör göras i ett tidigt skede. Intressant är att livslängden då synes öka.
Det vore säkert klokt att undersöka, vad som ligger bakom alla de symtom med personnamn som dyker upp där rubbningar i hormon- och vätskebalansen figurerar. Mycket skulle täckas in av giftsyndromet - "Tevellsyndromet".

HD-(höftledsdysplasi) förekommer inom rasen men är inget stort problem, dock rekommenderar SGDK att så många hundar som möjligt röntgas, framför allt avelshundar.